Ingången i Prostitution och hur det var, del 1

Jag har tidigare berättat om hur jag kraschade efter 4 år av sexmissbruk, som blev den indirekta följden av sexuellt utnyttjande i barndomen. När jag väl tog kontakt med tjej jouren i Västerås och fick träffa Elin Hedén så började min resa tillbaka till livet. 

Jag kommer ta upp det i ett senare blogg inlägg om bearbetningen av sexmissbruket, om början att förlåta mig själv och behandla mig själv som värdefull.

 
Men just nu tänker jag berätta om hur och varför jag gick in i prostitution- hur tiden i prostitution var.

Trots hjälp från tjej jouren i Västerås och sedan psykolog kontakt för att bearbeta allt som hade hänt så vintern 2007 så fanns det ändå för mycket sviter kvar av min skeva självbild och bilden av vad sex betydde för mig. Sex för mig hade aldrig varit romantiskt, fint och gulligt. Det hade varit ett rent ångestdämpande medel, muskelavslappning, något jag gjorde för att tillgodose andra behov (närhet, smulor av kärlek, bekräftelse m.m.)  Under denna vinter ja under nästan hela första året av prostitution så var jag sjukskriven, arbetstränade och hade väldigt ansträngd ekonomi. När min ekonomi försämrades ytterligare pga. sänkning av aktivitetsstöd så hamnade jag i valet att be mina föräldrar om hjälp ekonomiskt eller hitta ett sätt att klara av det själv på. Att vi 25 års ålder bli beroende ekonomiskt av sina föräldrar kändes väldigt jobbigt. Dels hade dem hjälpt några år tidigare ekonomiskt och jag vill verkligen inte belasta dem mer.  Så jag började fundera, jag insåg att sex skulle jag ju ha, tyckte det vara skönt och jag var bra på det.  Så varför ge bort det gratis till män som ändå inte gav det jag behövde tillbaka, varför lura mig själv att, lyckas jag fånga dem med sex så kommer dem sen falla för mig totalt och vilja ha mig till flickvän bara dem lär känna mig. För det resonemanget var ju bara en lögn och det gjorde bara sexet ”lagligt”.  Så tankarna började spinna vidare på att ja men varför inte förena nytta med nöje, Middagssällskap- Sex mot ersättning. Just att jag fick dessa tankar att dem var första hands valet för mig, talar ju egentligen om hur självdestruktiv, skev bild av mig själv jag hade.

Sagt och gjort, jag började googla om Escortbranchen, tittade hur andra hade lagt upp sina annonser, vilka priser osv. Sen började jag lägga upp annonser, dels på rena Escortsidor, gjorde inlogg på ett antal sexkontakt sidor där jag mer subtilt sökte sex mot pengar. Hittade vanliga annonssidor där faktiskt sexuella tjänster fanns med som utbud.  Hela tiden intalade jag mig själv att detta var ju inget konstigt, INGEN BIG DEAL, jag skulle ju ändå haft sex…

Det tog inte lång tid förrän svaren började komma in på ett mailkonto jag hade skapat just för detta ändamål, lika så skaffade jag en separat mobil för just kontakt med männen.  Första gångerna var väldigt nervösa men ändock pirriga. På något sätt så även om jag nedvärderade mig totalt genom att sälja mig själv, så fick ändå psyket en egobost. Det gav omedelbart snabba positiva kickar i form av bekräftelse, uppmärksamhet, pengar och närhet på kort sikt. Dessutom var männen till min förvåning trevliga, dem uppförde sig som det handlade om vanligt dejtande.  I efterhand har jag ju insett att dem var trevliga var mer tur än ngt annat, jag hade änglavakt. Att dem sedan beteende sig som det handlade om dejtande var nog mycket för att ”lagligöra” inför sig själva att dem köpte sex.   

 

Här och nu, lördag 1/2 "hur ska jag komma vidare??"

Har haft en seg dag, varit trött efter jobbveckan som har varit. Mycket tankar kring våldtäkten jag var med om 30 nov 2012 har cirkulerat i huvudet. 

Ärendet lades ner, efter förför med MT då han uppgav att vi hade haft sex, men han hade ej haft uppsåt att våldta... 

Tänk att ett sånt litet ord som "uppsåt" kan få en människa som har kränkt en annan människa på ett av de vidrigaste sätten kan få gå fri, leva sitt liv som om inget har hänt, just bara för han uppgav det där lilla ordet. :( 

Skrämmande. 

Jag kommer på mig mer och mer att bli arg, ledsen, förbannad och gråtfärdig ju mer jag tänker på det, och jag kan inte släppa det.  Jag har varit med om mycket men detta var inte ett "aktivt/medvetet" val, detta gjordes mot mig och jag vet inte hur jag ska komma vidare. 

Jag har alltid drömt om familj och barn, en man att älska och bli älskad av. Nu vågar jag inte ens dejta, än mindre en fysisk intim relation med en man. Jag är rädd att om jag säger Nej, Stopp, ber personen att sluta så kommer det ej ske, jag är rädd att jag inte kommer känna ngt, att jag stänger av alla känslor, eller får sån panik/ ångest att jag skulle falla tillbaka sjukt nog i att döva ångesten med sex.. 

Jag är rädd att ingen man skulle vilja ha mig om dem viste vad som hade hänt, jag är så rädd att bli avvisad att jag finner det oerhört svårt att bryta mitt "isolerade mönster" gällande att våga dejta män. 

Det finns en sak jag verkligen avskyr, det är att begränsas av rädslor... Ändå vet jag inte hur jag ska komma vidare. 

Det gör mig ledsen och arg. 

Nu ska jag ta och lägga mig, kanske kan mina tankar och funderingar lugna sig en stund då.. 

// God natt och dröm sött världen.