När rädslan tar över och begränsar

Det har varit mkt hund senaste tiden,något som får mig att må så bra. :)
Det har även varit ont i kroppen pga artrit som har blommat upp :(

Det har också varit mycket funderande kring familj och barn, kring relationer över lag.
Idag mer än 1,5 år efter våldtäkten så har jag fortfarande problem.. skulle beskriva mig som asexuell, längtande men så fort jag närmar mig tanken på eller fysiskt utförande av dejtning, sex, närhet så kommer en stor STOPP skylt upp och jag återgår till att krypa in under mitt lilla skal för att inte bli skadad..

Men hur länge ska det pågå, hur länge ska vara rädd, inte våga....Har mitt liv blivit dömt till ett liv utan Kärlek till en Man, från En Man... ?
Hur ska jag få mig själv att läka, när jag stänger av eller gömmer mig för möjligheten att träffa en Man?
Jag önskar att svaren på det jag tänker på fanns att läsa i en bok, jag önskar att rädslan inte var så stor... så förlamande.
Framför allt önskar jag att de fanns ngn som kan hjälpa mig.


Jag älskar min hund och de liv jag har idag, men det finns tillfällen.. fler och fler märker jag när jag saknar närheten, när jag önskar att jag inte var ensam.

Att ta sig ur prostitutionen

I förra inlägget skrev jag om den mörka sidan av prostitution som alltid förr eller senare kommer visa sig... Illusionerna om att det var ingen big deal, jag var inte prostituerad, jag tyckte om det jag gjorde, ja kunde sluta när jag ville.. Alla lögner föll bara samman. 

Så efter träffat den där mannen som gjorde att jag gjorde avkall på alla mina principer för att jag behövde hundmat! 

Då rasade allt... 

Jag satt där i sängen och grät och grät, paniken och ångesten var total. 

Trots det försökte jag få min hjärna att fokusera, vem skulle kunna hjälpa mig? 

Vem skulle kunna hjälpa mig på än gång, det var ju ändå lördag eftermiddag. 

Socialen skulle nog säga, återkom på måndag, jourhavande medmänniska var inte tillräckligt starkt att ta till ... 

Sen insåg jag, polisen. Dem skulle inte släppa mig om jag ringde och anmälde mig själv (trodde de jag gjorde var brottsligt, det är Det inte. Bara otroligt självdestruktivt) samt gav dem all mail, sms mellan mig och männen så borde jag vara tillräckligt intressant för att inte få "välkommen att höra av dig på måndag" i örat. 

Så sagt och gjort, jag tog mobilen ringde 114 14, väntade i 20 min innan jag kom fram till huvudväxeln. 

När polisen svarar och frågar vad det gäller så säger jag "jag vill ange/anmäla mig själv för att ha sålt sex, jag behöver hjälp. 

Efter polisen frågat var jag var, om jag var skadad, om ngn annan (man) var kvar så kopplade han mig till Västerås polisstation. 

Jag fick prata med Krim.jour jag berättade allt, sa att jag behöver hjälp att ta mig ur och att jag var bredd att lämna över allt jag hade på männen. 

Den polis jag pratade med, var vänlig och  omtänksam, icke fördömande. 

Det bemötande jag fick var positivt, rakt av. 

Polisen rådde mig att åka hem till landet, stanna där, sedan under resterande av helgen ringde denna polis upp med jämna mellanrum för att kolla av hur jag mår. 

Måndagen efter helgen ringer sedan polisen och personskyddssäkerhets gruppen upp, kvinnocentrum tas kontakt med, för terapi och allmän hjälp. 

Allt går väldigt fort, men under dessa omtumlande dagar med förhör, inlämning av dator, mobil. Prat med terapeuter och poliser, mfl så bemöts jag med vänlighet, omtanke, respekt och peppande, av alla och detta bemötande är ngt som genomsyrar alla möten med framför allt polisen och vid dem många förhör jag genomgick. 

Jag kunde alltid ringa ngn på personsäkerhetssamordningen, kvinnocentrum eller den polis som var min kontakt, för i början var en otroligt jobbig tid. 

Dels fanns suget, eller rättare sagt beroendet av att vilja få in pengar, döva ångest med sex, sen känslor och tankar kring hur vidrig jag var, hur kunde jag göra detta mot mig själv? 

Min familj då, jo deras fullständiga stöd och kärlek hade jag och alltid haft. 

Givetvis blev dem chockade och bedrövade men dem valde att stå bredvid mig under denna tid, som dem alltid har gjort. Dem var och är min trygghet! 

Polisiärt sattes en utredning igång, det blev otalig förhör, foto konfrontationer m.m 

Utredningen var den första i sitt slag för polisen i Västerås. 

Även om jag ville att dessa män skulle åka ditt, ( ville inte att dem skulle kunna göra det mot någon annan) så det primära målet när jag tog kontakt med polisen var att komma ur prostitutionen. 

Det lyckades dem hjälpa mig med!

För det, att dem satte in så massiv hjälp, byggde upp ett skyddsnät kring mig så orkade jag med vilja och envishet komma ur ett av de  mest destruktiva beteende som finns. 

Är så tacksam för all hjälp jag fick, från Alla! 

Det tog mig två år ca att bearbeta det mest akuta sviterna efter prostitutionen. Framför allt lades fokus på att börja tänka på mig själv somvärdefull och agera så oxå. 

Det finns fortfarande idag,4 år senare ärr inom mig som kanske aldrig kommer läka, att ha relationer till män är stundtals jobbigt och svårt oavsett om det är jobb,vänskaps eller mer.... 

Jag skulle vilja jobba på ngt sätt förebyggande mot prostitution, föreläsa i skolor (högstadiet och gymnasiet) för elever, personal, men även för polis, social, åklagare osv.  

Hur viktigt det är med bemötande, om hur man kan se varningssignalerna, 

Att s.k normbrytande beteende i barndomen kan göra att man hamnar i riskzon för allrahelst sexuella destruktiva beteenden. 

Jag vill förmedla att även om vid första tanken på att "dejta" för pengar kan verka lockande, så säljer man sin själ och kropp till Djävulen och det är ett högt, mkt högt pris att betala. 

I prostitutionens våld

Jag lurade mig själv att tycka att sälja min kropp till okända män var igen nog deal... Jag sa till mig själv jag kan sluta när som helst. 

Jag hade ju oxå tydliga krav, kring utseende, pengar och vad jag ställde upp på så egentligen var jag ju ingen prostituerad... Intalade jag mig själv. 

Grejen var bara det, att även om männen var trevliga så började dem pruta om priset, "jag har bara denna summa nu" men vill så gärna träffa dig, du får mer nästa gång osv... 

Jag hade lovat mig själv att inte göra avkall på min krav, men när dem ringde och jag insåg jag behöver pengarna och xx antal kr var bättre än inget alls så sa ja Ja. 

I och med detta började den mörka nedvärderande, smutsiga sidan av prostitutionen vissa sitt fula ansikte ordentligt. 

För pengar behövdes, för mat, till räkningar till hyra m.m 

Så hade jag väl sagt ja till prissänkning till en man då bara fortsatte det så, det var som jag tappade kontrollen... Snart började jag ställa upp på sex jag inte kände mig bekväm med, fick ångest över att jag sålde mig själv så brände mkt pengar på inget alls, som gjorde att jag var tvungen att träffa fler män för att ha råd att leva. 

Jag hade oxå utseende krav, jag ville inte behöva ligga och blunda för att ha sex.. Och lite i och med att jag hade utseende krav så gav det oxå en illusion om att jag inte riktigt prostituerade mig. 

Lögner som gjorde det "lättare" att fortsätta i början. 

Men ju mer jag nu gjorde avkall på mina krav, ju svårare blev det att lura mig själv. Jag började tänka att nu var jag nästan som dem som gick på gatan... Tankar som bara denna sen lägger jag av kom allt mer och mer. 

Jag blev öppen mot vänner vad jag gjorde, tror det var ett indirekt rop på hjälp... Men ingen försökte få mig att sluta, eller så märkte jag inte deras försök. Många sa däremot, "jag förstår att du gör det, men var försiktig" 

Sen kom den eftermiddagen då jag träffade en man som jag kände "tar han i mig så kröks jag, måste jag ta i honom så kräks jag" han betalade en skitsumma för oralsex, och ja sa ja till det för jag behövde köpa hundmat...

Det var droppen, det var vidrigt och hemskt. Efteråt mina jag att jag kommer aldrig kunna sluta på egen hand, för det kommer alltid finnas ngt jag behöver pengar till, alltid.. 

I dag 23 mars 2014

Har inte skrivit på ett tag, det har varit så mycket. 

Har flyttat, gått upp i tid på jobbet så all energi har gått ditt. 

Känner inte att jag vill skriva bara för att utan att det jag vill förmedla blir bra. 

Men så snart allt lägger sig lite så återkommer jag, ev kommer det då bli under en ny blogg som jag hänvisar till, där det blir lite mer brett, inte bara handlar om mina tuffa år och hur jag tog mig ur utan om allt möjligt som för mig att tänka, känna, reagera och agera. 

Syns snart igen. 

/Anna 

2014-03-14 jobb och flytt

Ursäkta att jag inte har skrivit på länge, det har bara varit väldigt mycket just nu. känner att när jag väl skriver om min historia, så vill jag göra det rätt. 

Men senaste tiden har flytt och jobb upptagit all min energi. 

Lovar dock att skriva oftare så fort jag är hemmastadd i nya lyan :) 

Ta hand om Er alla där ute, glöm inte att visa glädje,omtänksamhet och kärlek till människor omkring Er. 

Ingången i Prostitution och hur det var, del 1

Jag har tidigare berättat om hur jag kraschade efter 4 år av sexmissbruk, som blev den indirekta följden av sexuellt utnyttjande i barndomen. När jag väl tog kontakt med tjej jouren i Västerås och fick träffa Elin Hedén så började min resa tillbaka till livet. 

Jag kommer ta upp det i ett senare blogg inlägg om bearbetningen av sexmissbruket, om början att förlåta mig själv och behandla mig själv som värdefull.

 
Men just nu tänker jag berätta om hur och varför jag gick in i prostitution- hur tiden i prostitution var.

Trots hjälp från tjej jouren i Västerås och sedan psykolog kontakt för att bearbeta allt som hade hänt så vintern 2007 så fanns det ändå för mycket sviter kvar av min skeva självbild och bilden av vad sex betydde för mig. Sex för mig hade aldrig varit romantiskt, fint och gulligt. Det hade varit ett rent ångestdämpande medel, muskelavslappning, något jag gjorde för att tillgodose andra behov (närhet, smulor av kärlek, bekräftelse m.m.)  Under denna vinter ja under nästan hela första året av prostitution så var jag sjukskriven, arbetstränade och hade väldigt ansträngd ekonomi. När min ekonomi försämrades ytterligare pga. sänkning av aktivitetsstöd så hamnade jag i valet att be mina föräldrar om hjälp ekonomiskt eller hitta ett sätt att klara av det själv på. Att vi 25 års ålder bli beroende ekonomiskt av sina föräldrar kändes väldigt jobbigt. Dels hade dem hjälpt några år tidigare ekonomiskt och jag vill verkligen inte belasta dem mer.  Så jag började fundera, jag insåg att sex skulle jag ju ha, tyckte det vara skönt och jag var bra på det.  Så varför ge bort det gratis till män som ändå inte gav det jag behövde tillbaka, varför lura mig själv att, lyckas jag fånga dem med sex så kommer dem sen falla för mig totalt och vilja ha mig till flickvän bara dem lär känna mig. För det resonemanget var ju bara en lögn och det gjorde bara sexet ”lagligt”.  Så tankarna började spinna vidare på att ja men varför inte förena nytta med nöje, Middagssällskap- Sex mot ersättning. Just att jag fick dessa tankar att dem var första hands valet för mig, talar ju egentligen om hur självdestruktiv, skev bild av mig själv jag hade.

Sagt och gjort, jag började googla om Escortbranchen, tittade hur andra hade lagt upp sina annonser, vilka priser osv. Sen började jag lägga upp annonser, dels på rena Escortsidor, gjorde inlogg på ett antal sexkontakt sidor där jag mer subtilt sökte sex mot pengar. Hittade vanliga annonssidor där faktiskt sexuella tjänster fanns med som utbud.  Hela tiden intalade jag mig själv att detta var ju inget konstigt, INGEN BIG DEAL, jag skulle ju ändå haft sex…

Det tog inte lång tid förrän svaren började komma in på ett mailkonto jag hade skapat just för detta ändamål, lika så skaffade jag en separat mobil för just kontakt med männen.  Första gångerna var väldigt nervösa men ändock pirriga. På något sätt så även om jag nedvärderade mig totalt genom att sälja mig själv, så fick ändå psyket en egobost. Det gav omedelbart snabba positiva kickar i form av bekräftelse, uppmärksamhet, pengar och närhet på kort sikt. Dessutom var männen till min förvåning trevliga, dem uppförde sig som det handlade om vanligt dejtande.  I efterhand har jag ju insett att dem var trevliga var mer tur än ngt annat, jag hade änglavakt. Att dem sedan beteende sig som det handlade om dejtande var nog mycket för att ”lagligöra” inför sig själva att dem köpte sex.   

 

Här och nu, lördag 1/2 "hur ska jag komma vidare??"

Har haft en seg dag, varit trött efter jobbveckan som har varit. Mycket tankar kring våldtäkten jag var med om 30 nov 2012 har cirkulerat i huvudet. 

Ärendet lades ner, efter förför med MT då han uppgav att vi hade haft sex, men han hade ej haft uppsåt att våldta... 

Tänk att ett sånt litet ord som "uppsåt" kan få en människa som har kränkt en annan människa på ett av de vidrigaste sätten kan få gå fri, leva sitt liv som om inget har hänt, just bara för han uppgav det där lilla ordet. :( 

Skrämmande. 

Jag kommer på mig mer och mer att bli arg, ledsen, förbannad och gråtfärdig ju mer jag tänker på det, och jag kan inte släppa det.  Jag har varit med om mycket men detta var inte ett "aktivt/medvetet" val, detta gjordes mot mig och jag vet inte hur jag ska komma vidare. 

Jag har alltid drömt om familj och barn, en man att älska och bli älskad av. Nu vågar jag inte ens dejta, än mindre en fysisk intim relation med en man. Jag är rädd att om jag säger Nej, Stopp, ber personen att sluta så kommer det ej ske, jag är rädd att jag inte kommer känna ngt, att jag stänger av alla känslor, eller får sån panik/ ångest att jag skulle falla tillbaka sjukt nog i att döva ångesten med sex.. 

Jag är rädd att ingen man skulle vilja ha mig om dem viste vad som hade hänt, jag är så rädd att bli avvisad att jag finner det oerhört svårt att bryta mitt "isolerade mönster" gällande att våga dejta män. 

Det finns en sak jag verkligen avskyr, det är att begränsas av rädslor... Ändå vet jag inte hur jag ska komma vidare. 

Det gör mig ledsen och arg. 

Nu ska jag ta och lägga mig, kanske kan mina tankar och funderingar lugna sig en stund då.. 

// God natt och dröm sött världen. 

Varför blev det jag? Unga vuxen år, del 2

Redan i barndomen så hade beteendet att vara till lags, göra andra glada, vara foglig och gränslös befästs hos mig. Dock så hade jag förträngt det sexuella övergreppet av min släkting och försöket till övergrepp av min klasskamrats bror.  Dessa minnen kom tillbaka till mig i form av flash backs under en fest då jag var 16 år.  Det blev en enorm chock då jag då var aktiv inom kyrkan och trodde jag var oskuld och skulle så förbli till jag blev gift...   Så jag gick ur kyrkan, jag gömde mig, såg ner i marken, vågade inte titta framför allt killar/män i ögonen för jag var säker på att det syntes på mig i pannan. Jag ville förneka att det hade hänt, men minnesbilderna var motbevis nog.  Så jag stoppade huvudet  i sanden och försökte återigen förtränga allt. 
Men känslan av skuld och skam, känslan av att vara så smutsig och äcklig fanns ständigt närvarande.

Då jag inte heller nu berättade för någon om det som hade hänt så, gick jag med alla tankar själv och försökte bearbeta för mig själv, tankarna och känslorna var många och stora.. jag började tro att det var meningen att det hade hänt, att det var detta jag dög till...  Sen vid 18 års ålder kom jag på den briljanta iden att man kanske kunde ersätta otäcka minnen med bra minnen.  Så jag valde att förlora min "oskuld" av bearbetnings syfte.  Ja Du kan säkert tänka dig att det gick ju sådär bra..
Man kan inte ersätta minnen, dem blir fler och nödvändigtvis inte bättre.  Jag är dock en väldigt envis och viljestark person så jag tänkte om det inte fungerade denna gång så skulle nästa gång fungera och göra allt bättre.  Det blev många nästa gång, och ingen av gångerna blev bättre.   Jag valde män som egentligen bara blev en upprepning av övergreppet som liten,.. med andra ord jag "blev" ett offer igen och kände mig bara äcklig och utnyttjad efteråt och känslan av att sex var det enda jag dög till, blev starkare och starkare.
Mitt syfte med att ha sex att ersätta minerna från barndomens övergrepp började suddas ut och mer och mer så blev sexet med okända män ett missbruk, där sexet gav mig ångest och panik och "jag är inte värd bättre känsla" som behövde dövas och detta gjordes lämpligast genom sex, för då för några min kunde jag känna att jag dög och fick den bekräftelse jag behövde. Men sen någon timme senare så var ångesten där igen och den behövde återigen dövas.
Så höll jag på från jag var 18 till jag 22 år.  Hela tiden så blev bilden av mig själv mer skev,  sex för mig blev aldrig romantiskt och fint, utan det var enbart en ångestdämpande medel och ett sätt för att få känna att jag dög till ngt, för även om jag längtade så efter att hitta den "rätte" och bli någons flickvän så kom jag aldrig ditt.. Jag var en snäll, trevlig, social kul tjej, som var grym på sex men tyvärr inte tillräckligt bra för att vara någons flickvän.  Detta gjorde ju inte att jag blev snällare mot mig själv och behandlade mig själv som värdefull, utan mer tvärtom.

Jag inser i efterhand att jag drogs till dem män som egentligen bara ville ha sex och inget mer, och på så sätt blev det ju en självuppfyllande profetia. 
Till slut så tog spiralen av självdestruktivt beteende stopp, Efter en helg i Sthlm där jag hade använt sex som ångestdämpning 4 ggr med fyra olika män inom loppet av 24 timmar så kraschade jag.
Jag slängde kläderna jag hade på mig, köpte nya och tog mig hem till min bästa vän och bröt ihop.

Talade om vad jag hade sysslat med, om övergreppen talade om allt... om hur jag träffade okända män och hade sex, om hur jag inte brydde mig om min egen säkerhet utan träffade dem på hemmaplan, hotell ja utan någon som viste var jag var. Samtidigt just under dem åren så var min säkerhet de minsta jag brydde mig om, jag gillade att vara vild och destruktiv. Kunde jag på ngt sätt "slå" lite mer på mig själv så tog jag alla tillfällen i akt.

När jag hade berättat allt för min kompis så sa hon "Nu måste du sluta, du måste få hjälp. Jag ringer min mamma" (hennes mamma var barnmorska) Hon rekommenderade mig till Tjejjouren då dem nyss hade haft en föreläsning av dem om unga tjejer och övergrepp.
Så jag tog telefonen och ringde tjejjouren  talade om lite om vem jag var och vad jag hade gjort, vad som hade hänt och att jag behövde hjälp, fick då komma ditt dagen efter. 

Varför blev det jag? Del1 Barndomen

Har funderat rätt mycket över den frågan,  varför blev det just jag som hamnade i, valde att se prostitution som en lösning?  Varför gav känslan av sälja mig själv inte avsmak och satt ett stort STOPP Tecken i pannan på mig?
För att förstå varför jag valde som jag valde, behöver jag berätta lite djupare om min uppväxt i barndomen till dem första åren av 20åren av mitt liv.

Alla har vi olika skäl till att gå in i prostitution alla av oss har inte haft en jobbig uppväxt, inte heller alla av oss dras med normbrytande beteende i barndomen, eller fått anknytningsfaktorn i bebisåren förstörd... Men det jag kommer berätta om kan vara signaler på att risken finns att man blir så gränslös och i behov av bekräftelse att man ligger i riskzon för att hamna fel.


Jag föddes i Indien och jag hade tur, ja jag hade verkligen tur att hamna på ett barnhem. När jag kom till barnhemmet var jag bara några dagar gammal.  Men redan där hade mitt liv fått sin första törn..
Att bli separerad från sin mamma- tryggheten och lämnad ger skador. Forskning visar om och om igen att just första året är otroligt viktigt att en bebis får närhet, trygghet, kärlek och omvårdnad. såväl fysisk som psykisk för att inte det ska bli sprickor i den grundläggande utveckling/trygghetstrappan.
På barnhemmet så var jag tydligen en solstråle, jag var foglig, glad och nöjd för lilla minsta.  Jag hade lärt mig en överlevnads strategi..  Denna strategi satt sig djupt inom mig och kom att forma mig mer än vad jag kunde ana.
Väl adopterad kom jag till en klassisk svensk familj, fick all den kärlek, trygghet och alla mina primära behov tillfredställdes. Så borde det inte då ha tagit bort dem där 6 månaderna i Indien då tryggheten, kampen för överlevnad pågick inom mig???

Tyvärr inte, jag var som barn redan väldigt liten, försynt, foglig, glad och till lags. Även om jag inte kunde sätta ord på det då, har jag insett i efterhand att jag var så rädd att bli lämnad att jag valde att ställa till minsta möjliga problem för att inte blir övergiven igen...  Jag blev gränslös, jag gav av mig själv och var ett barn som log och lätt tog kontakt med allt och alla.
Något som då var förtjusande, något man inte såg som ett tecken på brister i anknytning eller normbrytande beteende i barndomen.

Men detta att vilja vara alla till lags, vara foglig, nöjd och glad fortsatte och fortsatte. Att säga Nej, att ha naturliga gränser för vad som var okej att ställa upp på fanns inte.  För om jag sa Nej, jag vill inte så kunde jag ju bli lämnad, övergiven.
Blev någon arg på mig så blev jag otroligt orolig och vände ut och in på mig själv för att göra allt bra.

Även så genomsyrades samma beteende i skolåren. Att vara till för alla andra för att få känna sig bekräftad och inte oälskad.  Jag hade också flera år av mobbing dels för hudfärg och att jag var rund och under den perioden lärde en ny överlevnads strategi- Visa inte att det dem gör eller säger gör ont, gråt ej, då kan dem ej vinna.

Med facit i hand så det starka behovet av att vara till lags och väldigt starkt knyta an till människor i min omgivning, att jag inte hade den naturliga gränssättningen gjorde mig ett lätt offer för det sexuella övergreppet av en äldre släkting till mig när jag var 10 år.
Det förekom aldrig tvång eller våld, för det var ju en person jag kände och tyckte om.
Men ändå ´mins jag att jag frågade om detta var ok? Fick till svar att ja det är okej, så då var det väl det... varför skulle jag misstro någon som var äldre än mig och ngn jag såg upp till?

Ändå måste jag ha vetat att det som hände inte var riktigt bra, för när min kloka mamma som anade ugglor i mossen, frågade om ngt hade hänt.. så förnekade jag. Sen förträngde jag den händelsen, dock ville jag aldrig mer besöka den släktingen igen, men kunde inte ge förklaring till varför....

Ganska precis 1 år efter den händelsen så hände det igen, ja försök till... av en klasskamratas äldre kompis.  Var hos dem och han försökte brotta ner mig på sängen och ta av mig kläderna. Denna gång tog jag mig loss och cyklade hem, sa dock inget till ngn... minnet kom tbx i tonåren.  Men vad gjorde att jag blev nästan offer igen... ? sände jag ut dem signalerna? Var det min önskan att vara omtyckt av alla som låg till grund? 
Jag vet ärligt inte varför jag blev utsatt en andra gång, men tror att redan då hade jag fått en skev självbild..

Vilka var dem?

Männen jag träffade vilka var dem? När jag går tillbaka i minnet så är min insikt att det var väldigt många "svenssons" antagligen äkta män, sambos och fäder. Vist en och annan karriärs singel fanns också men övervägande var det verkligen vanliga svenssons med så vitt jag vet med vanliga jobb.

En fras som var ständigt återkommande när det handlade om att sexet skulle ske mot betalning var "jag är egentligen ingen som betalar för sex, men du verkar så fin och trevlig så jag gör ett undantag, eftersom du också är i ekonomisk knipa"
Antar att de var deras sätt att i sina själar rättfärdiga de dem gjorde... Det blev "lagligt"
Det märkliga kan jag se i efterhand och även tänkte ibland på under sista tiden då jag sålde mig, var att om dem verkligen hade velat  hjälpa mig hade dem då inte funnit ett annat sätt att göra det på???

Som jag ser det så var behovet hos mig att få in pengar och även bekräftelsen att jag dög till ngt (sex), en sida av myntet där den andra sidan utgjorde männen och deras behov av att "äga" mig en stund och själva få någon storts bekräftelse.  Ett destruktivt och tragiskt beteende hos båda faktiskt.

Här och nu, torsdag vardag.

Hade först tänkte mig att skriva ett blogginlägg om dagen om mitt liv, de gamla livet jag lämnade bakom mig.. 

Men livet, ja vardagen kommer i mellan.. Jobb, förkylning, trötthet, familj och hund.. 

Sen så att minas, skriva om den tiden av mitt liv då jag i omgångar levde i helvetet, de tar mer kraft än jag trodde... 

Jag vill även se till att det jag återberättar känns bra och rätt.

Att det blir bra formulerat och hyfsat lätt förstående. 

Så allt över 1 inlägg per vecka om mitt gamla liv, får bli en bonus :) 

Hoppas du som läser har förståelse för det. 

/A 

Tryggare kan ingen vara.... Eller var det bara en Illusion???

När jag väl gick in i prostitutionen så funderade jag på om jag skulle åka hem/till hotell och träffa dessa män "0ut call" Eller om jag skulle ta emot dem hemma i lägenheten.
Jag bestämde mig för lägenheten, det kändes på något sätt tryggare, jag var ju ändå på hemmaplan då....  Som om det hade spelat någon roll, hade någon av dessa män velat misshandlat mig, dödat mig så hade inget hindrat dem... kanske hade jag saknats lite fortare, hittas fortare i bästa fall...

Men faktum är att jag hade sådan extrem änglavakt under denna tid, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Vist vissa var hårdhänta, fick örfilar, blev spottad på men det kunde ha varit så mycket värre, det insåg jag i efterhand.  Men då just mitt i allt så trodde jag verkligen på att jag var trygg och säker så länge allt skedde inom mina fyra väggar.

Det jag aldrig tänkte på var att dem män som besökte mig visste var jag bodde, dem visste mitt namn, ja allt.... jag var alltså totalt oskyddad från plötsliga ovälkomna påhälsningar.
Vilket jag fick erfara då jag ibland kunde få sms med text som "såg dig ute med hunden, blev så sugen kan du ses nu?"  Dem smsen var obehagliga men ändå jag resonerade som så att de var bättre än åka iväg och ja, åka iväg och besöka män hos dem eller på hotell hade ju i alla fall inte varit ett bättre alternativ men i efterhand så ser jag ju att båda formerna är precis lika farliga och dåliga!

Så illusionen av trygghet bedrog, det blev jag framför allt varse om när jag tog mig ur prostitutionen, helt plötsligt kändes det inte längre säkert att bo kvar, dem visste ju mitt fullständiga namn.
Så det blev flytt och skyddad identitet ett tag, för att kunna bygga upp tryggheten igen.
Än idag när jag passerar mitt gamla område så kan jag känna olusten komma krypande i kroppen.

Pengarna och de s.k. vinsterna i början

Jag hade intentionen att jag skulle spara undan pengar att det som blev över när räkningarna och mat var inhandlat skulle jag lägga undan som en buffert. Nu var det ju inte så att de pengar jag fick kom allt den 25.e som en lön utan de var ju en del pengar ena veckan och lika dant andra veckan… ja lite som veckolön. jag skulle även spara undan pengar så jag kunde betala av mina föräldrar den skuld jag hade till dem, men dessa fina intentioner… Gick totalt i stöpet.

 När jag väl fick pengarna så kom en berusningskänslan en kick liksom, Ja! jag har pengar jag kan leva mitt liv utan ekonomisk ”hjälp”. Egot blev också smickrat på något väldigt sjukt sätt, Någon vill betala pengar för att få mitt sällskap, få tillgång till min kropp, kortsiktigt så kändes det bara som vinster det jag höll på med. Mycket av pengarna spenderades på ingenting vettigt mycket ute luncher (bjöd vänner) mycket mat då mat också var ett sätt att dämpa den ångest som kom smygande ju längre jag höll på att sälja mig själv. Sen en del kläder och vuxenleksaker, som sen kastades för jag stod inte ut med att ha det kvar… var bara en ständig påminnelse om att det jag gjorde innerst inne var äcklig och smutsigt- det blods pengar.

Det var bara under första året som allt kändes spännande, förbjudet- pirrigt, positivt, kanske för att jag levde i min egen lilla bubbla och jag kände mig vacker, åtråvärd och älskad samt ekonomiskt trygg. Sen smögs sig självföraktet in, men mest så blev tankarna kring att jag var inte värd bättre, än att vara en kropp för tillfällig tillfredställelse åt män. Denna tanke/känsla hade jag redan innan jag började sälja mig själv, men under prostitutionen så blev det bara värre och värre, det blev en självuppfyllande profetia.  Min kropp blev mitt verktyg för att leva, den hölls fin och tillgänglig för alla som hade råd att betala för den. Jag var naiv nog att tro att det bara var min kropp, min fysiska kropp dem kunde få att min själ skulle förbli orörd. Men i slutändan så det männen betalade för var hela mig, både min kropp och min själ, det gick inte skydda själen från de självdestruktiva liv jag hade valt.

 Jag var benhård på reglerna i början, inga avkall på de krav jag hade satt upp. Gällande pengarna så var det min taxa, samt att inget prutande tilläts. Jag var benhård. Första året. Efter första året så började stammisarna pruta och jag fann mig själv i ett läge där antigen så tog jag det som gavs eller så blev det inget alls. Nu var jag så långt inne i prostitutionen att begäret efter pengar så jag kunde köpa mat och annat som kunde döva min ångest hade ökat, så jag började göra avkall på priset. Först så kunde det handla om en liten summa, sen kunde det bli att kunden sa ”men jag betalar dubbelt nästa gång” eller ”jag har tyvärr inte mer just nu, men jag vill ju såååå gärna träffa dig, du är så bra för mig” och som den bekräftelse torsk jag också var och hade blivit desto mer så sa jag ”Ja vist det blir bra det”. Grejen är att när jag väl hade börjat gjort avkall kunde jag inte gå tillbaka, jag fann mig själv sälja min kropp till högstbjudande, om det så handlade om några futtiga hundralappar, för jag behövde ju köpa hundmat…  

Ingen big deal

Jag var ju inte en hora, prostituerad på det sättet. Jag gick ju inte på gatan. Jag skulle ju haft sex oavsett och istället för att bara ge bort sex till män som ändå inte gav något tillbaka så kunde jag ju kombinera sex och inkomst.  Jag slapp belasta mina föräldrar ekonomiskt, jag fortsatte vara ekonomiskt oberoende. Det var ju bara win- win.   Sen så var det ju lite spännande också, det var en sorts bekräftelse och egobost att någon ville betala för mig, mitt sällskap, min kropp...

Jag pratade ju med dem via mail och telefon först, hade foto krav för jag kunde ändå inte tänka mig att ha sex med någon jag inte tände på även om jag fick pengar.  Jag var ju inte en prostituerad, detta var ju bara tillfälligt tills jag fick ett jobb...

Jag var ingen Hora- Prostituerad, jag vara bara en vanlig tjej som förenade Nytta med Nöje.  Det är vad jag intalade mig själv när jag gick in i prostitutionen.  Detta var vintern 2008/2009.