Har funderat rätt mycket över den frågan, varför blev det just jag som hamnade i, valde att se prostitution som en lösning? Varför gav känslan av sälja mig själv inte avsmak och satt ett stort STOPP Tecken i pannan på mig?
För att förstå varför jag valde som jag valde, behöver jag berätta lite djupare om min uppväxt i barndomen till dem första åren av 20åren av mitt liv.
Alla har vi olika skäl till att gå in i prostitution alla av oss har inte haft en jobbig uppväxt, inte heller alla av oss dras med normbrytande beteende i barndomen, eller fått anknytningsfaktorn i bebisåren förstörd... Men det jag kommer berätta om kan vara signaler på att risken finns att man blir så gränslös och i behov av bekräftelse att man ligger i riskzon för att hamna fel.
Jag föddes i Indien och jag hade tur, ja jag hade verkligen tur att hamna på ett barnhem. När jag kom till barnhemmet var jag bara några dagar gammal. Men redan där hade mitt liv fått sin första törn..
Att bli separerad från sin mamma- tryggheten och lämnad ger skador. Forskning visar om och om igen att just första året är otroligt viktigt att en bebis får närhet, trygghet, kärlek och omvårdnad. såväl fysisk som psykisk för att inte det ska bli sprickor i den grundläggande utveckling/trygghetstrappan.
På barnhemmet så var jag tydligen en solstråle, jag var foglig, glad och nöjd för lilla minsta. Jag hade lärt mig en överlevnads strategi.. Denna strategi satt sig djupt inom mig och kom att forma mig mer än vad jag kunde ana.
Väl adopterad kom jag till en klassisk svensk familj, fick all den kärlek, trygghet och alla mina primära behov tillfredställdes. Så borde det inte då ha tagit bort dem där 6 månaderna i Indien då tryggheten, kampen för överlevnad pågick inom mig???
Tyvärr inte, jag var som barn redan väldigt liten, försynt, foglig, glad och till lags. Även om jag inte kunde sätta ord på det då, har jag insett i efterhand att jag var så rädd att bli lämnad att jag valde att ställa till minsta möjliga problem för att inte blir övergiven igen... Jag blev gränslös, jag gav av mig själv och var ett barn som log och lätt tog kontakt med allt och alla.
Något som då var förtjusande, något man inte såg som ett tecken på brister i anknytning eller normbrytande beteende i barndomen.
Men detta att vilja vara alla till lags, vara foglig, nöjd och glad fortsatte och fortsatte. Att säga Nej, att ha naturliga gränser för vad som var okej att ställa upp på fanns inte. För om jag sa Nej, jag vill inte så kunde jag ju bli lämnad, övergiven.
Blev någon arg på mig så blev jag otroligt orolig och vände ut och in på mig själv för att göra allt bra.
Även så genomsyrades samma beteende i skolåren. Att vara till för alla andra för att få känna sig bekräftad och inte oälskad. Jag hade också flera år av mobbing dels för hudfärg och att jag var rund och under den perioden lärde en ny överlevnads strategi- Visa inte att det dem gör eller säger gör ont, gråt ej, då kan dem ej vinna.
Med facit i hand så det starka behovet av att vara till lags och väldigt starkt knyta an till människor i min omgivning, att jag inte hade den naturliga gränssättningen gjorde mig ett lätt offer för det sexuella övergreppet av en äldre släkting till mig när jag var 10 år.
Det förekom aldrig tvång eller våld, för det var ju en person jag kände och tyckte om.
Men ändå ´mins jag att jag frågade om detta var ok? Fick till svar att ja det är okej, så då var det väl det... varför skulle jag misstro någon som var äldre än mig och ngn jag såg upp till?
Ändå måste jag ha vetat att det som hände inte var riktigt bra, för när min kloka mamma som anade ugglor i mossen, frågade om ngt hade hänt.. så förnekade jag. Sen förträngde jag den händelsen, dock ville jag aldrig mer besöka den släktingen igen, men kunde inte ge förklaring till varför....
Ganska precis 1 år efter den händelsen så hände det igen, ja försök till... av en klasskamratas äldre kompis. Var hos dem och han försökte brotta ner mig på sängen och ta av mig kläderna. Denna gång tog jag mig loss och cyklade hem, sa dock inget till ngn... minnet kom tbx i tonåren. Men vad gjorde att jag blev nästan offer igen... ? sände jag ut dem signalerna? Var det min önskan att vara omtyckt av alla som låg till grund?
Jag vet ärligt inte varför jag blev utsatt en andra gång, men tror att redan då hade jag fått en skev självbild..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar