Att ta sig ur prostitutionen

I förra inlägget skrev jag om den mörka sidan av prostitution som alltid förr eller senare kommer visa sig... Illusionerna om att det var ingen big deal, jag var inte prostituerad, jag tyckte om det jag gjorde, ja kunde sluta när jag ville.. Alla lögner föll bara samman. 

Så efter träffat den där mannen som gjorde att jag gjorde avkall på alla mina principer för att jag behövde hundmat! 

Då rasade allt... 

Jag satt där i sängen och grät och grät, paniken och ångesten var total. 

Trots det försökte jag få min hjärna att fokusera, vem skulle kunna hjälpa mig? 

Vem skulle kunna hjälpa mig på än gång, det var ju ändå lördag eftermiddag. 

Socialen skulle nog säga, återkom på måndag, jourhavande medmänniska var inte tillräckligt starkt att ta till ... 

Sen insåg jag, polisen. Dem skulle inte släppa mig om jag ringde och anmälde mig själv (trodde de jag gjorde var brottsligt, det är Det inte. Bara otroligt självdestruktivt) samt gav dem all mail, sms mellan mig och männen så borde jag vara tillräckligt intressant för att inte få "välkommen att höra av dig på måndag" i örat. 

Så sagt och gjort, jag tog mobilen ringde 114 14, väntade i 20 min innan jag kom fram till huvudväxeln. 

När polisen svarar och frågar vad det gäller så säger jag "jag vill ange/anmäla mig själv för att ha sålt sex, jag behöver hjälp. 

Efter polisen frågat var jag var, om jag var skadad, om ngn annan (man) var kvar så kopplade han mig till Västerås polisstation. 

Jag fick prata med Krim.jour jag berättade allt, sa att jag behöver hjälp att ta mig ur och att jag var bredd att lämna över allt jag hade på männen. 

Den polis jag pratade med, var vänlig och  omtänksam, icke fördömande. 

Det bemötande jag fick var positivt, rakt av. 

Polisen rådde mig att åka hem till landet, stanna där, sedan under resterande av helgen ringde denna polis upp med jämna mellanrum för att kolla av hur jag mår. 

Måndagen efter helgen ringer sedan polisen och personskyddssäkerhets gruppen upp, kvinnocentrum tas kontakt med, för terapi och allmän hjälp. 

Allt går väldigt fort, men under dessa omtumlande dagar med förhör, inlämning av dator, mobil. Prat med terapeuter och poliser, mfl så bemöts jag med vänlighet, omtanke, respekt och peppande, av alla och detta bemötande är ngt som genomsyrar alla möten med framför allt polisen och vid dem många förhör jag genomgick. 

Jag kunde alltid ringa ngn på personsäkerhetssamordningen, kvinnocentrum eller den polis som var min kontakt, för i början var en otroligt jobbig tid. 

Dels fanns suget, eller rättare sagt beroendet av att vilja få in pengar, döva ångest med sex, sen känslor och tankar kring hur vidrig jag var, hur kunde jag göra detta mot mig själv? 

Min familj då, jo deras fullständiga stöd och kärlek hade jag och alltid haft. 

Givetvis blev dem chockade och bedrövade men dem valde att stå bredvid mig under denna tid, som dem alltid har gjort. Dem var och är min trygghet! 

Polisiärt sattes en utredning igång, det blev otalig förhör, foto konfrontationer m.m 

Utredningen var den första i sitt slag för polisen i Västerås. 

Även om jag ville att dessa män skulle åka ditt, ( ville inte att dem skulle kunna göra det mot någon annan) så det primära målet när jag tog kontakt med polisen var att komma ur prostitutionen. 

Det lyckades dem hjälpa mig med!

För det, att dem satte in så massiv hjälp, byggde upp ett skyddsnät kring mig så orkade jag med vilja och envishet komma ur ett av de  mest destruktiva beteende som finns. 

Är så tacksam för all hjälp jag fick, från Alla! 

Det tog mig två år ca att bearbeta det mest akuta sviterna efter prostitutionen. Framför allt lades fokus på att börja tänka på mig själv somvärdefull och agera så oxå. 

Det finns fortfarande idag,4 år senare ärr inom mig som kanske aldrig kommer läka, att ha relationer till män är stundtals jobbigt och svårt oavsett om det är jobb,vänskaps eller mer.... 

Jag skulle vilja jobba på ngt sätt förebyggande mot prostitution, föreläsa i skolor (högstadiet och gymnasiet) för elever, personal, men även för polis, social, åklagare osv.  

Hur viktigt det är med bemötande, om hur man kan se varningssignalerna, 

Att s.k normbrytande beteende i barndomen kan göra att man hamnar i riskzon för allrahelst sexuella destruktiva beteenden. 

Jag vill förmedla att även om vid första tanken på att "dejta" för pengar kan verka lockande, så säljer man sin själ och kropp till Djävulen och det är ett högt, mkt högt pris att betala. 

I prostitutionens våld

Jag lurade mig själv att tycka att sälja min kropp till okända män var igen nog deal... Jag sa till mig själv jag kan sluta när som helst. 

Jag hade ju oxå tydliga krav, kring utseende, pengar och vad jag ställde upp på så egentligen var jag ju ingen prostituerad... Intalade jag mig själv. 

Grejen var bara det, att även om männen var trevliga så började dem pruta om priset, "jag har bara denna summa nu" men vill så gärna träffa dig, du får mer nästa gång osv... 

Jag hade lovat mig själv att inte göra avkall på min krav, men när dem ringde och jag insåg jag behöver pengarna och xx antal kr var bättre än inget alls så sa ja Ja. 

I och med detta började den mörka nedvärderande, smutsiga sidan av prostitutionen vissa sitt fula ansikte ordentligt. 

För pengar behövdes, för mat, till räkningar till hyra m.m 

Så hade jag väl sagt ja till prissänkning till en man då bara fortsatte det så, det var som jag tappade kontrollen... Snart började jag ställa upp på sex jag inte kände mig bekväm med, fick ångest över att jag sålde mig själv så brände mkt pengar på inget alls, som gjorde att jag var tvungen att träffa fler män för att ha råd att leva. 

Jag hade oxå utseende krav, jag ville inte behöva ligga och blunda för att ha sex.. Och lite i och med att jag hade utseende krav så gav det oxå en illusion om att jag inte riktigt prostituerade mig. 

Lögner som gjorde det "lättare" att fortsätta i början. 

Men ju mer jag nu gjorde avkall på mina krav, ju svårare blev det att lura mig själv. Jag började tänka att nu var jag nästan som dem som gick på gatan... Tankar som bara denna sen lägger jag av kom allt mer och mer. 

Jag blev öppen mot vänner vad jag gjorde, tror det var ett indirekt rop på hjälp... Men ingen försökte få mig att sluta, eller så märkte jag inte deras försök. Många sa däremot, "jag förstår att du gör det, men var försiktig" 

Sen kom den eftermiddagen då jag träffade en man som jag kände "tar han i mig så kröks jag, måste jag ta i honom så kräks jag" han betalade en skitsumma för oralsex, och ja sa ja till det för jag behövde köpa hundmat...

Det var droppen, det var vidrigt och hemskt. Efteråt mina jag att jag kommer aldrig kunna sluta på egen hand, för det kommer alltid finnas ngt jag behöver pengar till, alltid..